Borta vid ett av krogborden sitter min granne för sig själv, en man i åttioårsåldern. När man är grannar kan man bara varandras efternamn och hans är Fredlund. En gång fastnade vi i hissen tillsammans, så när jag är på väg tillbaka från baren till mitt och Pascals bord går jag fram och säger hej.

”Min vän fick löständer idag”, svarar han. ”Ger de mig löständer tar jag mitt liv.”
Han öppnar gapet brett så att jag ska se in i det. Jag nickar tills han stängt munnen igen.
”Det måste ändå vara skönt att inte jobba?” frågar jag och tar en klunk öl.
Borta vid vårt bord har en tjej kommit fram och leende lutat sig mot Pascal. Medan jag väntar på Fredlunds svar sträcker jag mig bakåt så att Pascal ska se mig och höjer på ögonbrynen åt honom. Ska jag komma och störa det där? Han håller upp handflatan mot mig där tjejen inte kan se den. Vänta en stund.
”Nej, det är inte skönt att inte jobba”, muttrar Fredlund nedanför mig. ”Man har inget att längta till. Inget gör en ledsen eller glad.”
”Du är ju ledig”, säger jag. ”Det måste vara skönt.”
”Ledig jämt”, nickar han kort. ”Jag kan inte längta efter ledighet. Hur gammal är du?”
”Nitton.”
”Då är du säkert full av längtan. Det är bättre.”
Jag rycker på axlarna.
”Inte direkt.”
”Det kommer”, säger han. ”Det kommer.”

När jag sagt hejdå till honom och lämnat Pascal åt sitt öde går jag hemåt via trapporna upp mot Katarinahissen. Staden vilar i sitt eget lyktljus och jag trär fingrarna genom de smutsiga öglorna i brogallret. Värmen ligger fortfarande laddad över gatorna, där Stockholm väller fram som skenet från en skattkista, med folk, avsikter, klirr och trafik.

Jag tänker att jo. Jo, nog längtar jag.
Jag längtar efter långa vägar, tvåhundra kilometer i timmen. Jag längtar efter stormar, kodade meddelanden och viktiga uppdrag. Jag längtar efter trafikljusens reflexer i regnet på rutan, nattligt och avskalat. Min längtan är hela mitt manus, det enda jag har kvar när jag glömmer mina repliker. Inte kommer jag att vinna över den. Men det priset står jag, med plånboken uppe, beredd att betala.

– “Nattsagor för sömnlösa” av Johanna Wester