För sitt debutantporträtt i tidningen “Svensk bokhandel” skrev Johanna om hur tankar om ideal och längtan ledde till att hon skrev romanen Nattsagor för sömnlösa.
En varm vinterkväll stod jag i en telefonkiosk i Australien och pratade med min pappa. Livet i Sydney hade inte blivit den kavalkad av självförverkligande som jag hade föreställt mig; jag hade inte egentligen ägnat mig åt att upptäcka platsen, eller mig själv, utan hade nu gjort slut på pengarna och beredde mig på att slokörad återvända till Stockholm. Det tog emot. Där var ju inte – heller – tillvaron vad den borde ha varit. I min hemstad var det särskilt tydligt att scenerna saknade bakgrundsmusik och att jag själv saknade den finess som exempelvis reklamens kvinnor hade. I Australien hade jag åtminstone misslyckats med mina ideal ifred. Mjukt sa min pappa: ”Kom gärna hem, du. Men gör något på vägen som gör hemresan värd det.” På avigvägar hamnade jag några veckor senare i Bangkok som en form av grundskolelärare, ensam, fri – och med ett plötsligt ansvar för hur andra hade det. Det var inte vad jag hade väntat mig, och förmodligen inte pappa heller. Men det blev en sorts väg ut från min passivitet, en som med tiden ledde till bland annat ett yrkesliv inom mänskliga rättigheter, och min tillvaro blev aldrig densamma igen.
Under åren har jag däremot fortsatt tampas med, och tänka på, ideal. Vem som dikterar dem och i vilket syfte. Vart de riskerar att föra en och hur mycket den 
platsen kan skilja sig från vart man egentligen borde vara på väg. Att värja sig mot marknadens idéer om hur något ska se ut – låt säga framgång, kvinnlighet, äventyr eller lycka – är svårt när de idealen finns utposterade överallt. De bjuder in en från tidningsomslagen, lyser i skyltfönstren och rör sig graciöst över TV-skärmarna. Meddelandet de har är lika bekant som passiviserande:
Vad du än behöver för att vara komplett kan du räkna med att det är något du saknar.
Ordet ideal har likheter med ordet längtan. Båda har innebörden att målet är ouppnått.
Eftersom någon som är otillfredsställd kan omvandlas till någon som är lönsam, är budskapet från reklam och media ofta att man inte har skäl att känna tillfredsställelse. Att målet inte ännu är nått. Särskilt utsätts unga tjejer, som gång på gång hotas med att både formstöpas och att – ändå – underkännas. För idealen är inte alltid möjliga att nå. Ibland är det inte ens meningen. Så om man inte aktar sig kan man fastna i sin längtan. Det har i alla fall jag gjort.
Men det finns ett motstånd mot den här hetsen om hur man ska vara som ung tjej, i både samhället och kulturen. En sorts opposition, som bland annat utgörs av romanens unga kvinnor. Deras uppdrag är att fläcka myten om sig själva. Att visa upp hur fel det kan bli att stirra sig blind på idén om hur en själv eller livet ska vara, hur långtråkigt. Att visa sig själva som felbara, vilsna, krångliga. Men kanske också, till slut, som personer med egna agendor.
Jag ville delta i att måla den bilden. Och när jag – ett par år efter mitt misslyckade försök till äventyr – skrev “Nattsagor för sömnlösa” blev Olivia, berättaren i romanen, ingen hjältinna. Istället är hon ömsom lat och ömsom girig, ofärdig, till och med skadlig för andra. Men ihop med en generation andra unga kvinnor kan hon kanske lära sig att rikta blicken framåt på sitt sätt. Till dess tycker jag mer om när hon vinglar än när hon går rakt. Jag vill att hon ska göra fel, få tid på sig att hitta fram, göra upp med sin längtan på egna villkor. För att lyckas med det är hon tvungen att experimentera, ibland vilt. På vilket annat sätt undkommer någon sin egen eller andras bild av en själv?